Anabanana

Oj va jag känner igen mig..

Tittar nämligen på en dokumentär på 4:an som handlar om en anorektisk flicka som hamnat på en klinik där hon ska lära sig äta igen...och allt dem säger stämmer in med hur förjävligt det verkligen kan vara att hamna i en sådan sjukdom. Jag tror folk inte riktigt förstår hur pass svårt det verkligen kan vara. Det är inte bara att äta som vissa tror, utan det är verkligen en kamp.

På dokumentären sa dem att det är som man har två sidor av sig själv, en sida som är ond och som säger åt en: "Ät inte!" Samt en god och frisk sida som verkligen VILL men hela tiden tampas med den onda. Folk kunde verkligen säga till mig: "Men Anna det är inte så svårt, det är ju bara att ÄTA!" Men så enkelt är det inte. Jag minns så väl hur jag ville äta och längtade efter godsaker och sådant jag undvikit, men varje gång jag vart erbjuden det så var det som om det var en röst i huvudet som hindrade mig...det gick helt enkelt inte hur mkt jag än ville!

Usch vad jag inte saknar den värsta tiden. ALLT, hela min vardag kretsade runt mat. All min energi gick åt att planera vad jag skulle äta, när jag skulle äta, hur mycket jag skulle äta och hur ofta jag skulle träna. Kan komma på mig själv nu efteråt hur många gånger jag försökte slippa undan måltiderna genom att hitta på att jag "mådde illa" eller "inte hade någon aptit" medan magen och kroppen egentligen skrek efter näring. Alla sömnlösa nätter när man låg och grubblade på VAD man skulle äta till frukost, om det ens vart någon frukost...och hur illa man mådde på morgonen bara för kroppen var helt utsvulten.

Man tror också hela tiden att man är stark och kan klara det på egen hand, men sanningen är: DET GÅR INTE! Jag försökte intala mig själv flera gånger: "Men fan skärp dig, det här klarar du själv Anna!" men gick det uppåt? Nej istället rasade jag bara mer i vikt och kom djupare ner i sjukdomen, räknade bort allt mer livsmedel och varje ny produkt som jag valde så tittade jag på näringinnehållet...ju mindre kalorier det innehåll desto bättre mådde jag.

Den sociala biten tog också stryk. Och hela tiden smita undan med ursäkter till varför man inte ville fika eller ta en bit efterätt när man var bortbjuden, sitta och se på när de andra pratade och njöt av allt gott. Minns så väl när jag fikade med min söta vän Emmsing, hon tog te och en kladdkaka, men jag klarade inte av att ta en bit kladdkaka....vart enbart te och jag minns verkligen när jag satt där och avundades att hon kunde äta det, men inte jag...jag ville ju SÅ gärna ha!

Det konstigaste var det att jag ändå ibland kunde inse efter dagens slut hur lite jag hade ätit och fick då ångest över det istället. Hade en period då jag kunde hetsäta på kvällarna bara för att jag var rädd att, nu låter detta hemskt, jag skulle dö när jag sov för min kropp fått så pass lite näring under dagen...dock så ledde hetsätningen till värre följder, då utbyttes min ångest från att jag haft det pga jag ätit för lite till att jag ätit för mkt och skulle gå upp i vikt....så dagen efter vart ingen rolig historia...hård träning och ÄNNU mindre mat för att ta bort ångest och kompensera upp det jag ätit dagen innan.

Det läskiga är att man själv inte ser hur man försvinner, det är bara omgivningen som gör. Jag tyckte jag var helt normal, inget fel på mig alls! Kunde t.om. tänkte: USCH vad alla äter ohälsosamt! och att jag hade ett nyttigt levnadssätt. Men till slut när jag alltmer drog mig undan från kompisar och allt omkring mig pga ren utmattning och deperisson för jag helt enkelt inte kunde klara av enkla saker i vardagen samt när jag såg den oroliga blicken hos anhöriga...då fick det vara nog. Fast det värsta var nästan det att mitt hjärta började ta stryk av svälten...minns hur jag brukade ligga på kvällarna innan jag somnade och lyssna på mitt hjärta. Det slog så extremt långsamt och jag tänkte ofta: Nej nu slutar det snart slå 

Men vägen till ett friskare liv har inte vart en dans på rosor direkt! Fast jag är så otroligt glad och tacksam att jag hoppade på denna behandling. Man har upptäckt så mycket mer i livet och jag känner knappt igen mig själv, man har fått tillbaka livet jag känner mig så social och sprudlande glad jämfört med förr. Det är så underbart och värt så himla mycket! Men det tog tid att övertala mig till denna behandling, minns hur jag satt och grät varje gång jag tvingades äta det jag ALDRIG skulle ätit innan...och hur ofta jag tittade mig själv i spegeln och mådde skit över mitt utseende...och hur illa jag mådde för min kropp inte var van...hur jag verkligen satt och pillade i maten, gömde ansiktet för att de skulle slippa se mina rödsprängda ögon...all ångest...dagar jag inte visste vart jag skulle ta vägen och alla de gånger jag försökte intala mig själv att gå tillbaka till det sjuka: JAG TÄNKER INTE ÄTA DETTA!

Men nu är jag så jävla glad att jag gjort denna resa, FYFAN vad jag ALDRIG vill hamna i det helvetet igen! Det är inte värt det för fem öre! Jag är inte helt frisk ännu, men jag längtar tills jag sitter på kliniken den dagen och skriver under papprena för friskskrivning...GUD vad jag kommer gråta av lycka!

Detta har jag nog aldrig skrivit öppet om på bloggen, men nu vet ni.