Du.
Nu vart det lite jobbigt igen...
Jag önskar att allt kunde vara som förut, det är svårt att glömma...nästintill omöjligt...och vad vill jag egentligen? Vill jag glömma? Allt vackert, allt hemskt. Tveksamt. Man tror att man är stark, man reser sig upp, lyckas ta sig en bit på vägen, men faller igen. Vad finns det att göra åt det? Absolut ingenting. Livets stig är tuff, men av varje sten som man trillar över på stigen så blir man starkare. Jag är bara så rädd för farväl, det är just dem som får mitt hjärta att fyllas med ångest, ångest och sorg. Att aldrig få återse någon igen, bara ett vackert minne som lever kvar i själen, aldrig få känns personens närvaro igen, skratta, gråta, kramas, det gör mig rädd, så jävla rädd.
Eller när man en gång var någon, tjejen som var behövd, betydelsefull och älskad, man var inte en i mängden utan man var speciell. Känslan av att vara vacker. Precis som man är. När den känslan, den upplevelsen försvann, dog. Helt plötsligt var man inte den där flickan som log vart hon än gick, som dansade på moln, som kunde skratta när alla andra grät.
Man har ingen makt, jag har ingen makt, allt jag kan göra är att sitta och se på. Ridån går igen, alla vackra stunder, de betydelsefulla stunderna lägs i mörkret bakom, kvar står jag själv och frågar mig vad som egentligen hände? Kan det bli som förr? Det väntade och svidande svaret som sätter sig som en pil i hjärtat är "nej". Det finns ett tomrum i mitt hjärta. En vacker dag kommer det förhoppningsvis att fyllas, men aldrig helt. Det går inte.
Nätter av gråtande, dagar av glädje. Känslor som inte går att beskriva. Jobbiga och fina tankar på dig. Dagdrömmande bussturer. Nu orkar jag inte mer. Luften har gått ur mig, men jag förstår. Allting har en mening, det kallas ödet. Kanske var det meningen att du inte skulle följa med mig längre på livets stig, inte på det sättet. Men du är alltid med mig, oavsett. Bara på en annan plats.
Men jag vill ha dig här. Nu. Jag tänker ofta på hur det skulle vart, att ha dig som jag hade dig förut. Ville aldrig släppa din hand, du är som jag, när jag såg dig så såg jag mig själv i dina ögon. Skrämmande men vackert.
Men somliga saker går inte att ändra på, hur mycket än hjärtat skriker efter det. Jag har försökt. Men nu har jag förstått budskapet. Måste hitta en annan väg, en annan stig. Önskar du hade fått veta, alla ord och meningar som jag viskade men som du inte hörde. Nu är det som det är.
Saknar dig. Tänker på dig.
Jag önskar att allt kunde vara som förut, det är svårt att glömma...nästintill omöjligt...och vad vill jag egentligen? Vill jag glömma? Allt vackert, allt hemskt. Tveksamt. Man tror att man är stark, man reser sig upp, lyckas ta sig en bit på vägen, men faller igen. Vad finns det att göra åt det? Absolut ingenting. Livets stig är tuff, men av varje sten som man trillar över på stigen så blir man starkare. Jag är bara så rädd för farväl, det är just dem som får mitt hjärta att fyllas med ångest, ångest och sorg. Att aldrig få återse någon igen, bara ett vackert minne som lever kvar i själen, aldrig få känns personens närvaro igen, skratta, gråta, kramas, det gör mig rädd, så jävla rädd.
Eller när man en gång var någon, tjejen som var behövd, betydelsefull och älskad, man var inte en i mängden utan man var speciell. Känslan av att vara vacker. Precis som man är. När den känslan, den upplevelsen försvann, dog. Helt plötsligt var man inte den där flickan som log vart hon än gick, som dansade på moln, som kunde skratta när alla andra grät.
Man har ingen makt, jag har ingen makt, allt jag kan göra är att sitta och se på. Ridån går igen, alla vackra stunder, de betydelsefulla stunderna lägs i mörkret bakom, kvar står jag själv och frågar mig vad som egentligen hände? Kan det bli som förr? Det väntade och svidande svaret som sätter sig som en pil i hjärtat är "nej". Det finns ett tomrum i mitt hjärta. En vacker dag kommer det förhoppningsvis att fyllas, men aldrig helt. Det går inte.
Nätter av gråtande, dagar av glädje. Känslor som inte går att beskriva. Jobbiga och fina tankar på dig. Dagdrömmande bussturer. Nu orkar jag inte mer. Luften har gått ur mig, men jag förstår. Allting har en mening, det kallas ödet. Kanske var det meningen att du inte skulle följa med mig längre på livets stig, inte på det sättet. Men du är alltid med mig, oavsett. Bara på en annan plats.
Men jag vill ha dig här. Nu. Jag tänker ofta på hur det skulle vart, att ha dig som jag hade dig förut. Ville aldrig släppa din hand, du är som jag, när jag såg dig så såg jag mig själv i dina ögon. Skrämmande men vackert.
Men somliga saker går inte att ändra på, hur mycket än hjärtat skriker efter det. Jag har försökt. Men nu har jag förstått budskapet. Måste hitta en annan väg, en annan stig. Önskar du hade fått veta, alla ord och meningar som jag viskade men som du inte hörde. Nu är det som det är.
Saknar dig. Tänker på dig.
Kommentarer
Postat av: Emmsing
:(... <3 <3
Postat av: Anabanana :D
Mmmm.. :( <3
Trackback
